Ett pris räcker gott
På Ivar Los dag 2011
Tack för de vackra orden.
Tack för priset, som är en av de finaste utmärkelser en författare kan få.
Tack, inte minst, för pengarna.
125.000 kronor är en stor summa i en författares årsbudget. Eftersom pengarna inte beskattas motsvarar de en löneinkomst före skatt på minst 160.000 kronor.
Nyligen kom LO-ekonomerna med en rapport om vad samhällets olika makteliter tjänar — omräknat i arbetarlöner. Det visar sig att de demokratiskt valda eliterna i regering, riksdag och folkrörelser tjänar i genomsnitt omkring 4 industriarbetarlöner om året.
De 50 högsta cheferna i statlig och kommunal tjänst tar hem i genomsnitt dubbelt så mycket — cirka 8 gånger den genomsnittliga industriarbetarlönen.
För 30 år sedan, 1980, tjänade de högsta cheferna i näringslivet bara obetydligt mer än de offentliganställda cheferna — cirka 9 gånger så mycket som industriarbetaren.
Idag är bilden en helt annan. En genomsnittlig vd i de 50 största svenska börsbolagen skall ha 41 gånger arbetarlönen för att överhuvudtaget kliva ur sängen om morgnarna.
Räknar vi inte i arbetarlöner utan i Ivarlopris så betyder det att genomsnittsdirektören behöver 78 Ivarlopris om året för att stå ut med jobbet.
Och det är genomsnittet. Är man vd för Wallenbergarnas maktbolag Investor, som Börje Ekholm är, skall man förutom den rikligt tilltagna lönen ha 141 ivarlopris om året eller sammanlagt 705 Ivarlopris under den senaste femårsperioden som extra belöning.
Annars gör man inte sitt bästa.
En författare blir lycklig om han efter ett helt liv av skrivande och skapande lyckas vinna ett enda Ivarlopris. Börje Ekholm får tre ivarlopris i veckan med avbrott bara för semestern. Är det rimligt?
Här har vi tydligen att göra med en helt annan art av släktet människa. Deras insatser kan inte längre jämföras med vad ett sjukvårdbiträde uträttar eller vad en mottagare av Ivarlopriset har skapat.
De svävar i rymder högt över diktare och statsministrar. För dem är det självklart att näringslivselitens prestationer inte låter sig ersättas med Ivarlopris. För Börje Ekholm och hans kollegor är Ivarlopriset drickspengar.
Så låt oss istället tala nobelpris. Nobelpriset ger 10 miljoner i handen och för att vara på den säkra sidan låter jag det motsvara den dubbla inkomsten före skatt: 20 miljoner.
Vi vet att tusen och åter tusen av världens allra skarpaste forskarhjärnor anstränger sig till det yttersta för att en gång i livet erövra ett nobelpris. Bara i några sällsynta undantagsfall har priset delats ut två gånger till samma person.
Men högt över sådana enkla själar svävar Börje Ekholm. Han har efter skatt fått motsvarigheten till ett nobelpris om året i fem år på raken. Det anser han rimligt och rättvist.
Och runt omkring sig har han 50 verkställande direktörer i de femtio största svenska företagen som i genomsnitt vartannat år lyfter ett nobelpris vardera.
De måste ha det, för annars skulle dom inte anstränga sig tillräckligt.
Och runt omkring de högsta cheferna finns alla de småchefer som strävar att komma så nära vd-lönen som möjligt. De måste tjäna nästan lika mycket som vd för att verkligen lägga manken till på jobbet.
Ett föredöme för medarbetare på alla nivåer är Keith McLaughlin. Under sitt första år som vd i Electrolux kammade han hem c:a 75 miljoner i lön, bonus och extra pensionsavsättningar. Det är nästan fyra nobelpris på ett enda år.
Det måste ju löna sig att arbeta.
Och när man blivit pensionär och inte går till jobbet längre så måste det löna sig att vara pensionerad.
Sedan Peter Wallenberg gick i pension har han erhållit motsvarigheten till 7 och ett halvt nobelpris.
Det var ändå småsmulor mot Percy Barnevik. Han började sitt liv som pensionär med att kvittera ut 47 nobelpris.
Skall man bli indignerad?
Nej, säger somliga, med ett vemodigt leende. Det här är ju bara ett slags fia med knuff som roar pojkarna i näringslivet. Låt dom leka! Så länge företagen skapar jobb och producerar grejer som går att sälja, så låt dom fortsätta att försöka bräcka varandra med topplöner…
Men det finns ingenting som tyder på att företagen skapar fler jobb eller producerar bättre grejer för att vd får mera betalt.
Det finns heller ingenting som tyder på att 1980-talets företagsledare, som bara tjänade nio industriarbetarlöner om året, skulle ha gjort ett sämre jobb än dagens.
Direktörslönen är som alla andra kostnader i företaget en faktor som påverkar det pris konsumenten betalar. I sista hand är det sjukvårdsbiträdet och andra lågavlönade som är med och betalar direktörernas fantasilöner.
Även fantasilöner betalas ut i riktiga pengar, samma pengar som vi köper mat och kläder och bostad för. Det talas nu mycket om en ”bostadsbubbla” men man tiger om den bakomliggande ”bonusbubblan”. Det är den ekonomiska elitens topplöner som avspeglar sig i bostadspriserna, i segregationen på bostadsmarknaden, i skuldsättningen hos alla de unga familjer som behöver bostad utan att ha direktörslön.
Stockholm glider isär, skriver Dagens Nyheter den 8 februari. 1991 tjänade dom som bodde i innerstan 5 procent mer än dom som bodde i förort. 2008 har gapet växt till 29 procent.
Är Stockholms innerstad på väg att bli ett reservat för ”lyckade människor”, frågar Dagens Nyheter. Den blir alltmer ett reservat för folk med ekonomisk styrka, svarar professor Roger Andersson.
Med andra ord: Innerstan blir ett reservat för bonuspojkarna i näringslivseliten. Bonusbubblan skapar en bostadsbubbla som leder till nya finanskriser och ny arbetslöshet.
Och det är bara en av många onda cirklar som ökande inkomstklyftor kan föra med sig. Starka statistiska samband tyder på att jämlikhet skapar goda samhällen medan stora inkomstklyftor leder till sämre hälsa, kortare liv, ökad kriminalitet, större otrygghet och en rad andra negativa följder.
Därför är jag glad och tacksam att jag efter ett långt författarliv har fått ett och endast ett Ivarlopris. Det är ett kvitto på att ni har sett vad jag har gjort och uppskattar det. Mer behöver jag inte. Jag behöver inte två pris i veckan för att få kammen att svälla och hjärtat att klappa. Ett ivarlopris per liv räcker gott.
© Sven Lindqvist