K-P Thorwaldssons tal vid utdelningen av priset till Majgull Axelsson

Tal av Karl-Petter Thorwaldsson vid utdelningen av Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2015 till Majgull Axelsson

Det talade ordet gäller

Det är nu trettionde året i rad som vi högtidlighåller Ivar Lo-Johanssons födelsedag genom att delar ut Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Det är alltid nåt speciellt med den här dagen för fackföreningsrörelsen. Och för mig personligen känns det särskilt speciellt när jag nu får dela ut priset till en smålänning.

Dessutom en smålänning som varit så aktiv i svensk fackföreningsrörelse som Majgull Axelsson.

Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris delas som ni vet ut för att, som det står i stadgarna från 1986, ”stödja och stimulera arbetarlitteraturen”.

Men vad är då arbetarlitteratur?

Det finns många definitioner, men för mig handlar det om ordet synliggörande.

Just det tycker jag går som en röd tråd genom Majgulls författarskap. Det handlar helt enkelt om att synliggöra, och ge röst åt, som annars saknar röst i samhället.

Det gjorde hon redan för drygt tjugo år sedan när hon skrev rapporten Orättvisans ansikten åt LOs Rättviseutredning. Och det har hon fortsatt att göra.

Oavsett om det har handlat om filippinska gatubarn eller om ensamstående mammor i arbetarklassen har det genomgående alltid varit just detta – att ge röst åt de som annars inte får sin historia berättad.

Så här skriver Föreningen Arbetarskrivare på sin hemsida:

Det påstås ofta att arbetare inte finns. Men någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Någon kör bussen du åker med, tillverkar dina skor och ser till att malmen kommer upp ur gruvan. Någon städar dina barns skola, serverar maten på restaurangen, lagar din bil. Arbetets författare synliggör den världen och dess villkor.

Det är därför en viktig facklig uppgift att göra vad vi kan för att fler ska skriva själva, läsa och ta del av kulturen.

Det handlar om att låta en levande kultur ta plats i vår egen verksamhet, men också om politiska frågor som att värna folkbiblioteken och se till att människor med läs- och skrivsvårigheter får det stöd de behöver.

För om vi överlåter åt andra att forma språket, att berätta och att skriva – då överlåter vi åt andra att beskriva problemen och att ange lösningar. Då överlåter vi åt andra att bestämma över våra arbeten och våra liv. För den som inte vågar, kan eller vill, höja sin röst hörs inte.

Fackföreningsrörelsen insåg tidigt att kulturen kan hjälpa oss att berätta vår historia. Det handlade om litteratur, men inte enbart:

Exempel:

  • Gå upp på vilket förbundskontor som helst och ta del av en fantastisk konstskatt.
  • Gå till vilket bibliotek som helst och se böckerna av alla de författare som satt ord på arbetarklassens vardag, arbetande människors tankar om livet och kärleken, deras glädjeämnen och sorger.
  • Eller ta del av de olika sorters kulturarbete som görs lokalt i fackliga avdelningar. Det kan handla om att dokumentera sitt industriarv, att använda kulturen på fackliga möten eller om att skapa arbetsplatsbibliotek där sådana inte finns.
  • Tillsammans med ABF har vi nu också tagit initiativ till projektet Läs för mig, som är riktat till föräldrar och barn.

I Majgull Axelssons författarskap får vi möta många olika människor:

Vi får möta den filippinska flickan Rosario, som lever som gatubarn i Manila och utnyttjas sexuellt, i boken Rosarios död.

I Aprilhäxan får vi möta den funktionshindrade Desiree, som blev bortlämnad till en institution som liten.

Och i Majgulls senaste roman, Jag heter inte Miriam, får vi möta den romska kvinnan Malika som på väg till koncentrationslägret Ravensbrück byter sin trasiga särk mot den döda Miriams och får en ny identitet.

Inte för att nazisterna behandlar judinnor bättre utan för att andra gör det. Romer var de lägst stående av alla, till och med bland medfångarna.

När hon efter kriget kommer till Sverige hade hon t ex inte fått stanna som rom. I vårt land rådde nämligen inreseförbud för romer – ända fram till 1954.

Bara tre år efter krigsslutet, 1948, utbryter de så kallade tattarkravallerna i Jönköping, då en mobb gick till våldsam attack mot resande. Dagen efter tackades mobben bland annat av den socialdemokratiska lokaltidningen Smålands Folkblad: ”De har sig själva att skylla”, skrev man om offren.

Nej, detta var inte något stolt ögonblick i vare sig Sveriges eller socialdemokratins historia.

Vi i arbetarrörelsen har inte alltid insett sambandet mellan arbetarklassens intressen och olika utsatta minoriteters.

Vi har lärt oss mycket sedan dess, men visst finns lite av den ambivalensen kvar idag när vi möter rumänska romers blickar i gathörnen här i Stockholm och andra svenska städer.

Ivar Lo-Johansson är själv ett bra exempel på den ambivalensen.

När han engagerade sig i det som på den tiden kallades ”zigenarfrågan”, till exempel i boken Zigenare – en sommar på det hemlösa folkets vandringsstigar, gjorde han det visserligen med syftet att stödja romerna, och där var han före sin tid.

Men han ägnade sig också åt en exotism och en romantisering som förminskade romerna och som känns främmande idag. Han fick redan på sin tid hård kritik av Katarina Taikon för detta.

Ivar Lo-Sällskapet berättar t om på si hemsida att Ivar Lo ”allvarligt övervägde att gifta sig med en zigenska och tillbringa resten av livet på det hemlösa folkets vandringsstigar”.

Majgull, tack för att du låter oss möta Miriam, Desiree, Rosario och de andra.

I en intervju i ETC sade du nyligen att du normalt har en kö av romanperson i huvudet. Människor som väntar på att få sina böcker skrivna. Men att det efter den här boken är tomt.

Det är inte svårt att förstå att du kände så efter att ha berättat Malikas historia. Men jag hoppas att det kommer fler romanpersoner och ställer sig i den där kön under kommande år.

För jag vet att det fortfarande finns människor som behöver få sin historia berättad, och som vill att du gör det.

Juryn skriver i sin motivering att du får priset för:

För ett författarskap som utifrån en solidarisk grundsyn utgör en gestaltande undersökning av orättvisors uttryck och ursprung. Majgull Axelsson återkommer till kvinnors utsatthet, hur sambandet klass – kön präglar människan. Romanen Jag heter inte Miriam delar motiv och ämne med ett viktigt skede i Ivar Lo-Johanssons gärning och vidgar därtill perspektivet om romernas situation. Med sitt globala perspektiv har flera av Majgulls verk de kännetecken som Ivar Lo tillskrev kollektivromanen. Majgull Axelsson ger röst, kropp och temperament åt människor som är fångna av materiella och existentiella ojämlika betingelser.

Välkommen upp på scenen, Majgull!!